h1

En liten uppdatering… dec-feb

8 augusti, 2017

Ja nu var det galet längesen jag skrev något. Min plan var väl att uppdatera oftare, men ju längre tid det går desto svårare är det att sätta sig ner och göra det.

När Emilia var liten ville hon dessutom helst sova nära hela tiden och då är det svårt att sitta vid datorn. Och det där med att blogga från mobilen har jag tyckt är lite svårt.

Men men. En liten uppdatering ska jag fixa nu i alla fall.

December: 
I början av december fixade vi egna julkort. Att få ett litet barn och två hundar att bli bra på kort är ju en historia för sig…. Det blev ganska många kort tagna kan man sammanfatta det med. Hundarna är som tur var vältränade på att sitta framför kameran, så de var still. Men den där lilla bebisen var svårare.
Emilia fick en egen stol, HokusPokus. Den går att vända åt tre håll, ena hållet har en gungfunktion och ratt. Emilia gillade ratten och förstod självklart direkt hur man skulle göra.
Julen firades sedan för fullt i flera dagar. Emilia fick galet många julklappar…. Och några gav vi bort med. Emilia fick vara en liten tomtenisse. ❤


Januari:

Första deltävlingen i Kullersbrokampen var den 8 januari. Moa fick låna Freyja eftersom Beris hade varit dålig veckorna innan. Jag var lite nervös för Moas skull, Freyja är ju liksom inte den coolaste hästen som finns. Även om hon blivit såå mycket bättre så är jag aldrig helt 100% säker vad det gäller henne. Men så onödigt att inte tro på henne, för hon gick klockrent och skötte sig exemplariskt hela tävlingen. Moa kom till och med till final och slutade till sist på en femte plats.
Ja för oss andra gick det lite sämre kan man säga. Birkir (som i vanliga fall är den coolaste hästen jag vet) tyckte att allt var skitkul och fick för sig att han skulle springa det fortaste han kunde, så istället för att trava eller tölta som var det man skulle göra så drog han runt i lite okontrollerad galopp… 😛
Prins var jättespänd, för han hade alldeles innan vi gick in tappat sin taxiskylt, som snodde sig runt benen. Så efter det kunde han inte riktigt slappna av…
Och Tindra började med att bocka, så mamma tappade tyglarna och det tog ett halvt varv innan hon lyckades få koll. Det gick dessutom alldeles för fort, så hon red om de andra i flygande fläng!

 

Emilia, Ulrika och jag åkte hem till Evelina, Jon och lilla Ellion i Varberg en sista helgen i Januari. En riktigt mysig helg! Vi fyndade fina onepies till småpluttarna och försökte se oss om lite i Varberg, tyvärr var det mest dimmigt och grått hela helgen så var lite svårt att se så mycket. Men vi hade det mysigt ändå.

 

Februari:

En månad med massa sjukdomar. Någon vecka med total orkeslöshet, sedan körde vi en helg med magsjuka (som tur var klarade sig Emilia). Sedan avslutade Emilia månaden med dunderförkylning och feber. Men som tur var repade hon sig riktigt snabbt.

Annars sysslade vi även med lite roliga grejer. Emilia fick bli stor tjej och byta till sittvagn. Liggdelen var lite trång med åkpåse, overall och en växande tjej. Dessutom började hon komma på att det där med att sitta upp är ju riktigt kul. =)
Hon började bli riktigt stadig på att sitta själv och hon började att dra sig framåt på mage.

Ja det var allt för denna gång. Försöker fortsätta uppdateringen så fort jag kan. =)

Puss hej!
/♥ Karin ♥

 

 

 

Annonser
h1

”Emilias önskelista”

10 december, 2016

Då många frågat vad Emilia önskar sig i julklapp kommer här en liten lista på saker hon kan tänkas behöva. 

  • En insatsdyna till matstolen Hokus Pokus. Finns att köpa här till exempel: http://www.barnsangsfabriken.se/kategori/Stoldyna 
  • Overall eller tvådelat set i flecce, ull eller ullfrotte. Att ha i vagnen eller under skaloverallen. strl 68
  • Varma sockar, gärna med en del ull strl 13-15 
  • Tossor 
  • Tjockare vantar
  • Kläder har hon endel just nu, men hon växer ju snabbt och nästa storlek har vi inte så mycket av än, så kläder i strl 68 och strumpor i strl 13-15. 
  • Badbyxor/badblöja eller vad man kallar dem. Badkläder som man kan ha i simhallen är vad hon önskar sig allafall. 
  • Dregglisar 
  • Haklappar 

    Ja det var det jag kom på just nu. 😊

    h1

    Dags för en liten uppdatering

    24 september, 2016

    En dryg månad sedan jag skrev nu. Har hänt en hel del sedan dess kan man säga.

    Det största och bästa som hänt är ju självklart att vår bebis äntligen har kommit. Fredagen den 26 augusti föddes vår älskade Emilia. En liten tös på 3360 gram och 50 cm lång.
    Igår blev hon redan fyra veckor, tiden går så galet fort och hon har växt en hel del redan. Och för varje dag som går märker man att hon utvecklas, så himla häftigt.

    Jag har ju haft förmånen att få följa mina små kusiner och brorsbarn i deras utveckling från de varit nyfödda, det är så himla häftigt. Och jag är så tacksam över att ha fått den erfarenheten, det underlättar en hel del tycker jag, även om inget barn är den andre lik.

    Men att nu få vara med allra närmast detta lilla barn är något nytt, som är både häftigt, härligt och lite läskigt. Men mest underbart!
    Lite lagom partisk, men i mina ögon är hon den finaste som finns.

    En annan sak som hänt är att Disa och Freyja kommit hem från hingsten Yrdlingur fra Holtsmula. Skulle skrivit ett inlägg om det, men det blev inte av.
    I våras när jag fick sluta rida bestämde jag mig till slut för att skicka Freyja på betäckning. Jag har velat fram och tillbaka i flera år hur jag skulle göra, men nu kändes det som ett perfekt tillfälle. Yrdlingur var jag inne på redan förra året, har kikat på honom och tyckt att han matchar Freyja bra. Och efter att jag träffat honom blev jag helt såld. Hans lugn matchar Freyja perfekt.
    När jag bestämt mig var även pappa sugen på att skicka Disa, perfekt att ta föl samtidigt så de har sällskap av varandra.

    Nu gick det tyvärr inte som förväntat. Disa blev dräktig på första brunsten och allt verkar vara bra.
    Freyja blev inte dräktig på första brunsten, men däremot på den andra. Tyvärr konstaterades tvillingfoster på ultraljudet och därför försökte vi ta bort det ena. Men båda fostren släppte tyvärr. Så därför skulle vi försöka betäcka om, men sista brunsten blev en dålig brunst och Freyja var inte alls sugen på att bi betäckt, så var inte ens någon ide att försöka. Och efter det var det för sent på säsongen att försöka. Så vi får försöka nästa år istället.
    Lite snopet känns det, det var ju inte såhär jag hade tänkt att det skulle gå. Men är en erfarenhet rikare och Freyja mår ju bra, vilket är huvudsaken. Jag hoppas att allt går vägen nästa år, för då är det ju lite sista chansen. Damen blir ju ändå 18 nästa år, även om det är svårt att tro.

    Jag har börjat rida igen lite smått. Emilia verkar som tur är sova gott i sin vagn i stallet, så jag har lyckats rida under tiden. Vilket är så himla skönt, jag har verkligen saknat det så galet mycket och jag känner att jag mår så himla bra efter.
    Både Freyja och jag är ju lite ringrostiga efter ca 5 månaders uppehåll så vi tar det lugnt, men det går riktigt bra och konstigt nog känns det inte som jag tappat så mycket. Trodde att det skulle kännas mer.

    Birkir, vår lilla prins har varit iväg hos Malin på träning och kom hem nu lagom när jag börjat kunna rida. Mamma tycker att han är lite svår, men jag gillar honom så himla mycket. Han är precis lagom på alla sätt och vis. Lagom utmaning, lagom pigg, lagom stor. Härligt stadiga gångarter med lite lagom utvecklingspotential.

    Sedan har flocken utökats lite till. Mina kusiner har köpt en egen häst som heter Prins, som nu bor i vår flock.

    13521954_880093005457416_8742690328859642899_n

    My och hennes Prins

    Ja det var allt för denna gång.

    Puss hej!
    /♥ Karin ♥

     

     

    h1

    Nökkvi

    21 augusti, 2016

     

    Eftersom jag uppdaterat så dåligt under en längre tid så har jag inte heller skrivit så mycket om Nökkvi.
    För fem månader sedan blev jag tvungen att ta det där beslutet vi alla djurägare bävar för, ta beslutet att låta honom somna in. Det var egentligen inget svårt val, för det fanns inget annat alternativ. Men det var ett galet tungt val.
    Att vara den som beslutar att han inte längre skulle få leva känns himla tungt. Men jag vet att han hade så himla ont på slutet, så det var faktiskt mer plågsamt att se honom leva än när han väl hade somnat in.

    Men här kommer en rätt lång berättelse om min älskade prins. Skriven under flera dagar. Så jag hoppas att jag lyckas få ihop det till slut…

    Nökkvi var född 1997, så han blev 19 år och han kom till mig 2007, vilket innebar att jag faktiskt fick nio underbara år tillsammans med honom.

    När han kom till mig den där sommaren 2007 var har rätt illa behandlad och mådde både psykiskt och fysiskt dåligt. Har skrivit om det tidigare så men känner att det är viktigt så skriver det igen. Min moster hade köpt honom två år tidigare, men han var troligtvis lite för svår för henne så hon blev rädd för honom och först lät honom bara stå och skrota i en hage.
    Nökkvi var en häst som behövde jobba så han blev en riktigt jobbig skitunge för dem, alla i stallet tyckte att han var en plåga och de blev mer och mer rädda för honom.
    De skickade då iväg honom på försäljning till ett av våra största islandshäststall här i Östergötland. Där tränades han och det gick bra till en början. Men priset var lite väl högt på honom så de fick honom inte såld.
    För att få vara kvar började han användas i verksamheten, min moster hade accepterat att han skulle gå som ledarhäst. Men de började istället använda honom på både lektioner och turridningar.
    Det var väl då problemen började komma. Han ansågs vara elak mot andra hästar, så fick därför stå i en liten pyttehage helt själv. I början var han nog rätt omtyckt av eleverna på ridskolan, men sedan började han stöka där med. Kastade av folk och bråkade.
    Till slut var det bara stora och starka karlar som fick rida honom, för de kunde han inte kasta av. Självklart ville därför försäljningsstallet inte ha honom kvar där då han gav dem dåligt rykte och min moster ville verkligen inte ha tillbaka honom eftersom hon var så rädd. Den enda utvägen hon såg var att avliva honom…

    Då frågade mina föräldrar om inte vi kunde få ta hand om honom och försöka sälja honom vidare. Att avliva en frisk och fin 10-åring kändes så absurt. Så till slut fick vi det.
    När mamma och pappa hämtade honom fick de först höra att de absolut inte kunde få hjälp med lastningen, för han var ju omöjlig att lasta och ägarna på försäljningsstallet hade absolut inte tid med det.
    Min mor och far hade ju inte heller räknat med någon hjälp… Sedan fick de frågan vad de skulle göra med hästen, för han var ju helt knäpp. Min mamma svarade att vi skulle ta ut en equiterapeut för att se om han har ont någonstans först och främst.
    – Ja om man tror på sådant så, svarade de då och lämnade mina föräldrar ifred.
    Lastningen var inga problem, antagligen förstod Nökkvi att han skulle få lämna det där stället och klev snällt på.
    (Det var enda gången någonsin han var lättlastad, jag kämpade många år med det sen, men fick till slut ge upp.)

    När han kom hem till oss fick han först gå i en egen hage. Vi plockade av honom skorna och vår equiterapeut fick kolla igenom och behandla honom. Han var helt omusklad på ena sidan, var extremt svullen på manken och markerade på sina bakben. Kortfattat så hade han ont i hela kroppen, hade fått gå med en felanpassad sadel och hade blivit illa behandlad på många sätt och vis och därför även slutat lita på människor.

    Efter ett par veckor släppte vi ihop honom med våra hästar, det var aldrig några problem. Nökkvi var ingen bråkstake utan fann sig snabbt tillrätta i flocken och började leva upp som en lugn och stabil häst.

    12961694_10153618733146588_6097570064994919923_n

    Han fick vila de första veckorna, men sedan började vi skritta och känna på honom. De första gångerna jag red honom försökte jag intala mig om att jag inte skulle tycka om honom, han skulle ju säljas vidare. Men redan första ridpasset var jag fast.
    Han var egentligen helt fel häst för mig. Han var stor och hade svårt för tölten.
    Men han valde mig och det är jag ju tacksam för idag. Jag har lärt mig otroligt mycket på honom.
    Att sälja honom var svårt, vi hade honom ute på annons. Men en sådan speciell häst är svår att sälja. Vi fick många konstiga svar.
    Min moster stod fortfarande som ägare och hon hade förstått hur mycket jag gillade honom. Så till slut fick jag erbjudande om att köpa honom billigt.

    Alla mina sparpengar jag hade tjänat ihop på sommarjobbet den sommaren gick till att köpa honom. Men i oktober 2007 blev han min på riktigt.

    Vi har haft mängder med duster under åren, han har aldrig varit en lätt häst. Han hade många idéer om hur saker och ting skulle vara. Ibland fick han för sig att han var rädd för saker och vägrade gå förbi dem. Vissa dagar skulle han inte lämna stallplanen.
    Vi lyckades aldrig med lastträningen, han gick gärna in. Men gick ut lika fort igen. Och hade han bestämt sig för att gå så gick han över både folk och ting.
    Jag lyckades med ledarskapet på många andra plan, han klev aldrig över mig någon annanstans. Men just i transporten blev han blockerad.

    Ibland tror jag att några av de där idéerna hade han för att testa mig. Kolla om jag fortfarande stannade kvar trots att han betedde sig illa. Och det gjorde jag ju, trots alla hans knasiga egenheter älskade jag honom mest av allt. Efter ett ”bråkpass” kunde han putta mig i magen och lägga huvudet på min axel. Sådär tungt så det nästan gjorde ont. Som om han ville säga förlåt på sitt lite klantiga sätt. Älskade knäpphästen.

    I ridningen var han en typisk fyrgångare med extra stark trav. Tölten hade han alltid svårt med och jag kunde egentligen för lite för att utveckla honom själv. Så i perioder struntade jag helt i tölten och fokuserade på de tre riktigt bra gångarterna. När han var på bra humör gick det att göra allt med honom. Han både älskade ett träningspass på ridbanan, där han var riktigt duktig i dressyren, och en uteritt både själv och tillsammans med sällskap.

    Han har alltid varit påverkad av pälssättning och fällning och när vädret slår om fort. Så här i efterhand kan jag tänka att han kanske hade spatt redan när jag köpte honom och den höll sig i schack för att jag red honom. Men har alltid anpassat ridningen efter hans dagsform. Vissa dagar, framförallt på hösten ville han inte ridas alls. Kunde springa ifrån mig i hagen och ”tramsa”. Kanske hade han känningar av spatten då….

    Det sista året blev han sämre. Han kändes inte fräsch i kroppen och jag red honom sporadiskt. Han hade svårt att ta i med bakdelen och successivt blev han stelare och stelare i kroppen. Troligtvis genom en kombination av att jag tränade honom mindre och han tappade muskler och rörlighet, men spatten började ge sig till känna igen antagligen.

    Men när vintern kom så blev han sämre. Jag slutade rida honom helt för det kändes inte som han ville. Han tappade självklart en massa muskler då och började se riktigt gammal ut i kroppen.
    Jag tog ut vår fysioterapeut för att se vad hon trodde, han var lite stel här och var. Men hon vågade inte riktigt sätta någon diagnos.

    Sedan blev han ännu sämre, stelheten ersattes av en vinglig och svag bakdel. Några gånger gick det så illa så han vippade omkull i hagen. Sedan blev det bättre igen, för att sedan bli ännu sämre… Han vinglade omkring och dessutom gick han och slängde med huvudet fram och tillbaka, som att han såg lite dåligt.

    Han börjar äta dåligt och vill helst inte äta av ensilaget vi ger i hagen, därför börjar vi ge honom hö och lucern, som han gärna äter av. Jag börjar även ge honom lite kraftfoder med mineraler och tillskott av msm.
    Ungefär vid samma tid upptäcker vi att han är varm och lite svettig på bakbenen.

    Vi tog ut veterinären och just den dagen hon kom blev Nökkvi ännu sämre. Han gick omkull på vägen in till stallet och hade svårt att ta sig upp.
    Veterinären tar blodprov på honom medans han ligger ner och kollar hjärta, lungor m.m. Hon ser även att han har ingen reaktion på vänster öga, utan konstaterar att han är helt blind på det.

    Hon trodde därför att han hade fått en hjärnblödning, gav oss inte mycket hopp, men tyckte ändå att vi skulle avvakta.

    Två dagar efter att veterinären var ute ser han piggare ut igen. Han kan mirakulöst se på båda ögonen och hela hästen ser piggare och gladare ut. Han är vinglig, men kan ändå gå lite bättre än dagarna innan. Samma dag fick jag svar på alla blodproven och allt ser bra ut.

    Några dagar senare tar vi ut veterinären igen, då för att vaccinera hela hästgänget och be henne kika på Nökkvi igen. Den dagen är han om möjligt ännu piggare och tar till och med några travsteg i hagen. Han äter med god aptit och är inte heller svettig på bakbenen.
    Han är fortfarande vinglig, men veterinären kan inte heller förstå vad felet är. Hon tror att det kan vara något neurologisk, kanske har han haft en lättare hjärnblödning eller liknande.
    Hon tycker att vi ska avvakta och se hur han blir.

    Några kvällar senare stod han inne och åt extramat som vanligt. Vi har sett att han är mer vinglig när han har stått still och igår var det sämre än vanligt. Han vippade omkull då han fick för sig att han skulle backa in igen och sedan hade mamma och pappa svårt att få upp honom igen.

    Dagen efter ser han skaplig ut igen. Han traskar omkring och blicken är pigg och glad.

    Jag tog ut en ny veterinär. Hon trodde absolut på min teori om spatt, men att han kanske hade haft en liten hjärnblödning den där dagen när den andra veterinären var ute.
    Vi började behandla med metacam (smärtstillande) för att se om man kunde rädda honom. Och visst blev han lite bättre, han var ju iallafall smärtstillad. Men det var ju inte bra, för han kunde ju ändå knappt gå.
    Några gånger trillade han omkull i hagen och kunde knappt ta sig upp.

    Den 16:e mars åkte jag ut till stallet innan jobbet och skulle bara ge honom medicinen, redan när jag kom ut i hagen såg jag att han var rätt tom i blicken. När jag skulle ge medicinen ville han inte ha utan började backa istället. Typiskt Nökkvi att lägga i backen när han inte ville något. Problemet nu var ju att bakbenen var ju de som var dåliga och därför föll han omkull. Och tog sig knappt upp igen. Det var då jag bestämde mig för att det inte var någon ide att kämpa mer. Nökkvi hade redan gett upp.

    Jag ringde mamma, som ringde efter veterinären. Vår veterinär Birgitta kunde komma ut rätt snabbt som tur var och vi pratat en stund var vi överens om att det inte längre fanns något att göra. Utan han fick somna in istället.

    Det är galet tomt utan honom, men jag vet att jag inte kunde göra mer. 

    Tack min älskling för de här fina åren!

    Första vintern -07

    Första vintern -07

     

    Jag hoppas att han nu är återförenad med sin bästis Freri som också fick somna in alldeles för tidigt.
    12932877_10153618732656588_4803829215688005793_n

    Kan även tänka mig att Kátur är där uppe och håller koll på busgrabbarna.

    Älskade änglahästar! Vi ses någongång igen!
    ♥ Katur♥ Gloi♥Glotti♥Primula♥Freri♥Nökkvi♥

    /♥ Karin ♥

    h1

    Åtta månader sedan…

    17 augusti, 2016

    Ja det där med att uppdatera bloggen har det ju blivit dåligt med. Kanske ska jag börja ta upp det igen. Men kommer nog lägga ett lösenordsskydd på den då, ni förstår nog varför snart.

    De senaste åtta månaderna har det självklart hänt en hel del. Lite för mycket för att få plats i ett inlägg.. Så kommer dela upp det på flera istället.
    När jag skrev sist hade jag trillat av hästen och var yr och mådde illa. Jag hade ju fått hjärnskakning och den första yrseln och illamåendet berodde nog på det. Men sedan ville det ju inte släppa och jag undrade vad det var för fel.

    Men det var ju inte så konstigt, jag var ju med barn. Nu är det bara tre dagar kvar tills vi är beräknade. På lördag den 20:e är vi beräknade. Men vilket dag det blir är ju bara att vänta och se. Det är väldigt spännande och häftigt på alla sätt och vis. Det händer en hel del på åtta månader… =)
    Bilderna är i kronologisk ordning, första bilden är från sista december.
    Och den sista bilden tog jag den sista juli. Så dags att ta ny bild idag tror jag, magen har ju växt lite till.

    Det är en liten parvel där inne som sparkar och lever för fullt. Och det är en himla häftig upplevelse att vara gravid, men nu börjar det bli tungt och jag bara längtar efter att den lilla ska komma ut.

    Jag fick besvär med foglossning ganska tidigt, så fick lägga ridningen på hyllan. Sista ridpasset red jag i slutet av april. Men mer om det i ett annat inlägg.

    Puss hej!
    /♥ Karin ♥

     

    h1

    Lite uppdatering om Disa

    3 januari, 2016

    Ja här blev det ju ingen vidare uppdatering direkt. Jag är fortsatt sjukskriven, illamåendet och yrseln håller i sig. Så som ni förstår har jag inte heller kunnat vara  stallet och ännu mindre kunnat rida.
    Lite lagom abstinens har man ju, men jag vet att det kommer bli bättre och jag kommer kunna rida så småningom. Det är bara att gilla läget och ta det lugnt just nu.

    Men för att få skriva lite tänkte jag dela med mig av lite filmer från de senaste två åren med Disa. Disa är en helt fantastisk liten häst. Så himla häftig att rida! Hon är väldigt mycket häst och känns extremt stor emellanåt, men samtidigt är hon lätt att rida. Hon har riktigt bra gångarter och med bra träning kan hon gå långt, det är jag övertygad om. När jag satt och kollade på gamla filmer häromdagen så insåg jag att i torsdags den 31 december var det två år sedan pappa och jag hämtade hem busungarna från inridningen. Då insåg jag hur mycket vi hunnit med under dessa två år.

    Så tänkte dela med mig av några filmer i kronologisk ordning. Vi börjar med dagen då vi hämtade hem busarna. =)

    Efter det var det snålt med filmer under året 2014. Enda filmen jag hittade och delar med mig av är när pärlan och jag är med på Östgötacupen och tävlar i Gaedingakeppni. Vi är utklädda till 80-talet, därav den konstiga utstyrseln. Tyvärr åkte Disas snygga benvärmare ner, så de syns ju knappt… 😛 Hittade även några träningsfilmer dagarna innan tävlingen, ni får se dem med. =)

    Här kommer tävlingen, dock bara en liten snutt. Vet inte varför pappa inte filmade mer.. 😛 Hästen som gnäggar hela tiden är självklart Disa. 😛

     

    I april 2015 var mamma och jag iväg på ridkurs för Malin Gustavsson. Jag kunde inte välja häst, så hade med mig både Disa och Freyja dit. Men här kommer tre filmer på Disa. =)

    Den 19 september var Disa och jag med och tävlade på Framtids KM (vår lokalklubb). Min plan var att få lite erfarenhet och bara få lite koll på vilka poäng vi kan få. Dagarna innan KM:et tappade hon såklart både traven och fick för sig att vänstergaloppen skulle vara en högergalopp… Och jag hade anmält mig till vänster varv… 😛
    Så min önskan inför fyrgången var att vi skulle sätta alla gångarter och att hon skulle ta vänstergaloppen.
    I uttagningen fattade hon fel galopp först, men jag tog snabbt ner henne och kunde byta galopp. Det gav oss ett litet minuspoäng, men tydligen var vi ändå så pass bra att vi placerade oss i en final.
    Uttagningen har jag inga filmer ifrån, men finalen filmade My. Så här kommer filmerna på de. Första filmen avbryts av att telefonen börjar ringa… Himla typiskt. 😛

    Och som ni ser i filmen så sköter sig pärlan så himla bra så vi placerar oss på en 2:a plats. Så himla glad och stolt över den här lilla pärlan! ❤

    I oktober var My och jag med i ytterligare en tävling, då ett litet klubbmästerskap på min tränares gård Kulltorp. Vi var båda två med i både fyrgång (V5) och lätt töltklss (T8). Tyvärr har jag inga filmer därifrån. Men delar med mig av ett par bilder. =)
    10298794_10203701122848435_4329985640058411813_n10671496_10153277811606588_8548073233784955728_n11012528_10203701122688431_1613928605696928439_n12042873_10203701122528427_6799755288807012558_n

    Ja det var allt för denna gång. =) Två härliga år. I år fyller sessan hela åtta år, riktigt galet hur fort tiden går…
    Puss hej!
    /♥ Karin ♥

    h1

    Delar med mig av ett jobbigt träningspass…

    16 december, 2015

    Ja som jag skrev igår så har jag hittat en massa gamla ridfilmer som jag glömt bort. Det här är några klipp från ett ridpass jag helst ville glömma. Det var ett tufft ridpass på många sätt, jag kastades mellan att känna mig totalt värdelös som ryttare och sedan känna lite hopp om livet.
    Det här är en del av början av min träning till en bättre sits och en bättre kommunikation med min lilla häst.

    För tre år sedan är detta, då hade jag aldrig velat dela detta, för det hade känts alldeles för pinsamt. Men idag kan jag skratta åt det och känna att jag har kommit en bra bit ifrån detta. Jag ser alla fel jag gör och jag vet att jag ibland faller tillbaka, men idag är jag medveten om detta och kan göra något åt det. Här ville jag en sak och min kropp gjorde ändå en annan.

    Jag kämpar något enormt med att försöka få kroppen att sitta still i sadeln, ändå ”juckar” sätet med. Jag kämpar för att böja armbågarna, men de bara rakställer sig igen. Jag lovar er att det är grymt jobbigt när kroppen gör en sak fast jag vill att den ska göra en annan.
    Men det handlar om träning. En jäkla massa träning. Mycket blod, svett och tårar har det blivit under åren. Som alltid finns det saker kvar att träna på, tur är väl det. Men jag är på god väg och bara vetskapen om att min lilla pärla har blivit en helt annan häst idag ger mig ju credd för att jag har jobbat på rätt sätt. Men om det skriver jag mer en annan dag.

    Här kommer min fina lilla film.Skratta och njut och lyssna gärna noga på min tjatiga tränare. =)
    Vill även samtidigt säga tack Anna! Världens bästa och stundtals världens jobbigaste tränare, utan din hjälp hade jag aldrig varit där jag är idag i ridningen. Här är Annas hemsida (lite reklam) http://aaislandshast.se 

     

    Puss hej!
    /♥ Karin ♥