h1

Nökkvi

21 augusti, 2016

 

Eftersom jag uppdaterat så dåligt under en längre tid så har jag inte heller skrivit så mycket om Nökkvi.
För fem månader sedan blev jag tvungen att ta det där beslutet vi alla djurägare bävar för, ta beslutet att låta honom somna in. Det var egentligen inget svårt val, för det fanns inget annat alternativ. Men det var ett galet tungt val.
Att vara den som beslutar att han inte längre skulle få leva känns himla tungt. Men jag vet att han hade så himla ont på slutet, så det var faktiskt mer plågsamt att se honom leva än när han väl hade somnat in.

Men här kommer en rätt lång berättelse om min älskade prins. Skriven under flera dagar. Så jag hoppas att jag lyckas få ihop det till slut…

Nökkvi var född 1997, så han blev 19 år och han kom till mig 2007, vilket innebar att jag faktiskt fick nio underbara år tillsammans med honom.

När han kom till mig den där sommaren 2007 var har rätt illa behandlad och mådde både psykiskt och fysiskt dåligt. Har skrivit om det tidigare så men känner att det är viktigt så skriver det igen. Min moster hade köpt honom två år tidigare, men han var troligtvis lite för svår för henne så hon blev rädd för honom och först lät honom bara stå och skrota i en hage.
Nökkvi var en häst som behövde jobba så han blev en riktigt jobbig skitunge för dem, alla i stallet tyckte att han var en plåga och de blev mer och mer rädda för honom.
De skickade då iväg honom på försäljning till ett av våra största islandshäststall här i Östergötland. Där tränades han och det gick bra till en början. Men priset var lite väl högt på honom så de fick honom inte såld.
För att få vara kvar började han användas i verksamheten, min moster hade accepterat att han skulle gå som ledarhäst. Men de började istället använda honom på både lektioner och turridningar.
Det var väl då problemen började komma. Han ansågs vara elak mot andra hästar, så fick därför stå i en liten pyttehage helt själv. I början var han nog rätt omtyckt av eleverna på ridskolan, men sedan började han stöka där med. Kastade av folk och bråkade.
Till slut var det bara stora och starka karlar som fick rida honom, för de kunde han inte kasta av. Självklart ville därför försäljningsstallet inte ha honom kvar där då han gav dem dåligt rykte och min moster ville verkligen inte ha tillbaka honom eftersom hon var så rädd. Den enda utvägen hon såg var att avliva honom…

Då frågade mina föräldrar om inte vi kunde få ta hand om honom och försöka sälja honom vidare. Att avliva en frisk och fin 10-åring kändes så absurt. Så till slut fick vi det.
När mamma och pappa hämtade honom fick de först höra att de absolut inte kunde få hjälp med lastningen, för han var ju omöjlig att lasta och ägarna på försäljningsstallet hade absolut inte tid med det.
Min mor och far hade ju inte heller räknat med någon hjälp… Sedan fick de frågan vad de skulle göra med hästen, för han var ju helt knäpp. Min mamma svarade att vi skulle ta ut en equiterapeut för att se om han har ont någonstans först och främst.
– Ja om man tror på sådant så, svarade de då och lämnade mina föräldrar ifred.
Lastningen var inga problem, antagligen förstod Nökkvi att han skulle få lämna det där stället och klev snällt på.
(Det var enda gången någonsin han var lättlastad, jag kämpade många år med det sen, men fick till slut ge upp.)

När han kom hem till oss fick han först gå i en egen hage. Vi plockade av honom skorna och vår equiterapeut fick kolla igenom och behandla honom. Han var helt omusklad på ena sidan, var extremt svullen på manken och markerade på sina bakben. Kortfattat så hade han ont i hela kroppen, hade fått gå med en felanpassad sadel och hade blivit illa behandlad på många sätt och vis och därför även slutat lita på människor.

Efter ett par veckor släppte vi ihop honom med våra hästar, det var aldrig några problem. Nökkvi var ingen bråkstake utan fann sig snabbt tillrätta i flocken och började leva upp som en lugn och stabil häst.

12961694_10153618733146588_6097570064994919923_n

Han fick vila de första veckorna, men sedan började vi skritta och känna på honom. De första gångerna jag red honom försökte jag intala mig om att jag inte skulle tycka om honom, han skulle ju säljas vidare. Men redan första ridpasset var jag fast.
Han var egentligen helt fel häst för mig. Han var stor och hade svårt för tölten.
Men han valde mig och det är jag ju tacksam för idag. Jag har lärt mig otroligt mycket på honom.
Att sälja honom var svårt, vi hade honom ute på annons. Men en sådan speciell häst är svår att sälja. Vi fick många konstiga svar.
Min moster stod fortfarande som ägare och hon hade förstått hur mycket jag gillade honom. Så till slut fick jag erbjudande om att köpa honom billigt.

Alla mina sparpengar jag hade tjänat ihop på sommarjobbet den sommaren gick till att köpa honom. Men i oktober 2007 blev han min på riktigt.

Vi har haft mängder med duster under åren, han har aldrig varit en lätt häst. Han hade många idéer om hur saker och ting skulle vara. Ibland fick han för sig att han var rädd för saker och vägrade gå förbi dem. Vissa dagar skulle han inte lämna stallplanen.
Vi lyckades aldrig med lastträningen, han gick gärna in. Men gick ut lika fort igen. Och hade han bestämt sig för att gå så gick han över både folk och ting.
Jag lyckades med ledarskapet på många andra plan, han klev aldrig över mig någon annanstans. Men just i transporten blev han blockerad.

Ibland tror jag att några av de där idéerna hade han för att testa mig. Kolla om jag fortfarande stannade kvar trots att han betedde sig illa. Och det gjorde jag ju, trots alla hans knasiga egenheter älskade jag honom mest av allt. Efter ett ”bråkpass” kunde han putta mig i magen och lägga huvudet på min axel. Sådär tungt så det nästan gjorde ont. Som om han ville säga förlåt på sitt lite klantiga sätt. Älskade knäpphästen.

I ridningen var han en typisk fyrgångare med extra stark trav. Tölten hade han alltid svårt med och jag kunde egentligen för lite för att utveckla honom själv. Så i perioder struntade jag helt i tölten och fokuserade på de tre riktigt bra gångarterna. När han var på bra humör gick det att göra allt med honom. Han både älskade ett träningspass på ridbanan, där han var riktigt duktig i dressyren, och en uteritt både själv och tillsammans med sällskap.

Han har alltid varit påverkad av pälssättning och fällning och när vädret slår om fort. Så här i efterhand kan jag tänka att han kanske hade spatt redan när jag köpte honom och den höll sig i schack för att jag red honom. Men har alltid anpassat ridningen efter hans dagsform. Vissa dagar, framförallt på hösten ville han inte ridas alls. Kunde springa ifrån mig i hagen och ”tramsa”. Kanske hade han känningar av spatten då….

Det sista året blev han sämre. Han kändes inte fräsch i kroppen och jag red honom sporadiskt. Han hade svårt att ta i med bakdelen och successivt blev han stelare och stelare i kroppen. Troligtvis genom en kombination av att jag tränade honom mindre och han tappade muskler och rörlighet, men spatten började ge sig till känna igen antagligen.

Men när vintern kom så blev han sämre. Jag slutade rida honom helt för det kändes inte som han ville. Han tappade självklart en massa muskler då och började se riktigt gammal ut i kroppen.
Jag tog ut vår fysioterapeut för att se vad hon trodde, han var lite stel här och var. Men hon vågade inte riktigt sätta någon diagnos.

Sedan blev han ännu sämre, stelheten ersattes av en vinglig och svag bakdel. Några gånger gick det så illa så han vippade omkull i hagen. Sedan blev det bättre igen, för att sedan bli ännu sämre… Han vinglade omkring och dessutom gick han och slängde med huvudet fram och tillbaka, som att han såg lite dåligt.

Han börjar äta dåligt och vill helst inte äta av ensilaget vi ger i hagen, därför börjar vi ge honom hö och lucern, som han gärna äter av. Jag börjar även ge honom lite kraftfoder med mineraler och tillskott av msm.
Ungefär vid samma tid upptäcker vi att han är varm och lite svettig på bakbenen.

Vi tog ut veterinären och just den dagen hon kom blev Nökkvi ännu sämre. Han gick omkull på vägen in till stallet och hade svårt att ta sig upp.
Veterinären tar blodprov på honom medans han ligger ner och kollar hjärta, lungor m.m. Hon ser även att han har ingen reaktion på vänster öga, utan konstaterar att han är helt blind på det.

Hon trodde därför att han hade fått en hjärnblödning, gav oss inte mycket hopp, men tyckte ändå att vi skulle avvakta.

Två dagar efter att veterinären var ute ser han piggare ut igen. Han kan mirakulöst se på båda ögonen och hela hästen ser piggare och gladare ut. Han är vinglig, men kan ändå gå lite bättre än dagarna innan. Samma dag fick jag svar på alla blodproven och allt ser bra ut.

Några dagar senare tar vi ut veterinären igen, då för att vaccinera hela hästgänget och be henne kika på Nökkvi igen. Den dagen är han om möjligt ännu piggare och tar till och med några travsteg i hagen. Han äter med god aptit och är inte heller svettig på bakbenen.
Han är fortfarande vinglig, men veterinären kan inte heller förstå vad felet är. Hon tror att det kan vara något neurologisk, kanske har han haft en lättare hjärnblödning eller liknande.
Hon tycker att vi ska avvakta och se hur han blir.

Några kvällar senare stod han inne och åt extramat som vanligt. Vi har sett att han är mer vinglig när han har stått still och igår var det sämre än vanligt. Han vippade omkull då han fick för sig att han skulle backa in igen och sedan hade mamma och pappa svårt att få upp honom igen.

Dagen efter ser han skaplig ut igen. Han traskar omkring och blicken är pigg och glad.

Jag tog ut en ny veterinär. Hon trodde absolut på min teori om spatt, men att han kanske hade haft en liten hjärnblödning den där dagen när den andra veterinären var ute.
Vi började behandla med metacam (smärtstillande) för att se om man kunde rädda honom. Och visst blev han lite bättre, han var ju iallafall smärtstillad. Men det var ju inte bra, för han kunde ju ändå knappt gå.
Några gånger trillade han omkull i hagen och kunde knappt ta sig upp.

Den 16:e mars åkte jag ut till stallet innan jobbet och skulle bara ge honom medicinen, redan när jag kom ut i hagen såg jag att han var rätt tom i blicken. När jag skulle ge medicinen ville han inte ha utan började backa istället. Typiskt Nökkvi att lägga i backen när han inte ville något. Problemet nu var ju att bakbenen var ju de som var dåliga och därför föll han omkull. Och tog sig knappt upp igen. Det var då jag bestämde mig för att det inte var någon ide att kämpa mer. Nökkvi hade redan gett upp.

Jag ringde mamma, som ringde efter veterinären. Vår veterinär Birgitta kunde komma ut rätt snabbt som tur var och vi pratat en stund var vi överens om att det inte längre fanns något att göra. Utan han fick somna in istället.

Det är galet tomt utan honom, men jag vet att jag inte kunde göra mer. 

Tack min älskling för de här fina åren!

Första vintern -07

Första vintern -07

 

Jag hoppas att han nu är återförenad med sin bästis Freri som också fick somna in alldeles för tidigt.
12932877_10153618732656588_4803829215688005793_n

Kan även tänka mig att Kátur är där uppe och håller koll på busgrabbarna.

Älskade änglahästar! Vi ses någongång igen!
♥ Katur♥ Gloi♥Glotti♥Primula♥Freri♥Nökkvi♥

/♥ Karin ♥

h1

Åtta månader sedan…

17 augusti, 2016

Ja det där med att uppdatera bloggen har det ju blivit dåligt med. Kanske ska jag börja ta upp det igen. Men kommer nog lägga ett lösenordsskydd på den då, ni förstår nog varför snart.

De senaste åtta månaderna har det självklart hänt en hel del. Lite för mycket för att få plats i ett inlägg.. Så kommer dela upp det på flera istället.
När jag skrev sist hade jag trillat av hästen och var yr och mådde illa. Jag hade ju fått hjärnskakning och den första yrseln och illamåendet berodde nog på det. Men sedan ville det ju inte släppa och jag undrade vad det var för fel.

Men det var ju inte så konstigt, jag var ju med barn. Nu är det bara tre dagar kvar tills vi är beräknade. På lördag den 20:e är vi beräknade. Men vilket dag det blir är ju bara att vänta och se. Det är väldigt spännande och häftigt på alla sätt och vis. Det händer en hel del på åtta månader… =)
Bilderna är i kronologisk ordning, första bilden är från sista december.
Och den sista bilden tog jag den sista juli. Så dags att ta ny bild idag tror jag, magen har ju växt lite till.

Det är en liten parvel där inne som sparkar och lever för fullt. Och det är en himla häftig upplevelse att vara gravid, men nu börjar det bli tungt och jag bara längtar efter att den lilla ska komma ut.

Jag fick besvär med foglossning ganska tidigt, så fick lägga ridningen på hyllan. Sista ridpasset red jag i slutet av april. Men mer om det i ett annat inlägg.

Puss hej!
/♥ Karin ♥

 

h1

Lite uppdatering om Disa

3 januari, 2016

Ja här blev det ju ingen vidare uppdatering direkt. Jag är fortsatt sjukskriven, illamåendet och yrseln håller i sig. Så som ni förstår har jag inte heller kunnat vara  stallet och ännu mindre kunnat rida.
Lite lagom abstinens har man ju, men jag vet att det kommer bli bättre och jag kommer kunna rida så småningom. Det är bara att gilla läget och ta det lugnt just nu.

Men för att få skriva lite tänkte jag dela med mig av lite filmer från de senaste två åren med Disa. Disa är en helt fantastisk liten häst. Så himla häftig att rida! Hon är väldigt mycket häst och känns extremt stor emellanåt, men samtidigt är hon lätt att rida. Hon har riktigt bra gångarter och med bra träning kan hon gå långt, det är jag övertygad om. När jag satt och kollade på gamla filmer häromdagen så insåg jag att i torsdags den 31 december var det två år sedan pappa och jag hämtade hem busungarna från inridningen. Då insåg jag hur mycket vi hunnit med under dessa två år.

Så tänkte dela med mig av några filmer i kronologisk ordning. Vi börjar med dagen då vi hämtade hem busarna. =)

Efter det var det snålt med filmer under året 2014. Enda filmen jag hittade och delar med mig av är när pärlan och jag är med på Östgötacupen och tävlar i Gaedingakeppni. Vi är utklädda till 80-talet, därav den konstiga utstyrseln. Tyvärr åkte Disas snygga benvärmare ner, så de syns ju knappt…😛 Hittade även några träningsfilmer dagarna innan tävlingen, ni får se dem med. =)

Här kommer tävlingen, dock bara en liten snutt. Vet inte varför pappa inte filmade mer..😛 Hästen som gnäggar hela tiden är självklart Disa.😛

 

I april 2015 var mamma och jag iväg på ridkurs för Malin Gustavsson. Jag kunde inte välja häst, så hade med mig både Disa och Freyja dit. Men här kommer tre filmer på Disa. =)

Den 19 september var Disa och jag med och tävlade på Framtids KM (vår lokalklubb). Min plan var att få lite erfarenhet och bara få lite koll på vilka poäng vi kan få. Dagarna innan KM:et tappade hon såklart både traven och fick för sig att vänstergaloppen skulle vara en högergalopp… Och jag hade anmält mig till vänster varv…😛
Så min önskan inför fyrgången var att vi skulle sätta alla gångarter och att hon skulle ta vänstergaloppen.
I uttagningen fattade hon fel galopp först, men jag tog snabbt ner henne och kunde byta galopp. Det gav oss ett litet minuspoäng, men tydligen var vi ändå så pass bra att vi placerade oss i en final.
Uttagningen har jag inga filmer ifrån, men finalen filmade My. Så här kommer filmerna på de. Första filmen avbryts av att telefonen börjar ringa… Himla typiskt.😛

Och som ni ser i filmen så sköter sig pärlan så himla bra så vi placerar oss på en 2:a plats. Så himla glad och stolt över den här lilla pärlan!❤

I oktober var My och jag med i ytterligare en tävling, då ett litet klubbmästerskap på min tränares gård Kulltorp. Vi var båda två med i både fyrgång (V5) och lätt töltklss (T8). Tyvärr har jag inga filmer därifrån. Men delar med mig av ett par bilder. =)
10298794_10203701122848435_4329985640058411813_n10671496_10153277811606588_8548073233784955728_n11012528_10203701122688431_1613928605696928439_n12042873_10203701122528427_6799755288807012558_n

Ja det var allt för denna gång. =) Två härliga år. I år fyller sessan hela åtta år, riktigt galet hur fort tiden går…
Puss hej!
/♥ Karin ♥

h1

Delar med mig av ett jobbigt träningspass…

16 december, 2015

Ja som jag skrev igår så har jag hittat en massa gamla ridfilmer som jag glömt bort. Det här är några klipp från ett ridpass jag helst ville glömma. Det var ett tufft ridpass på många sätt, jag kastades mellan att känna mig totalt värdelös som ryttare och sedan känna lite hopp om livet.
Det här är en del av början av min träning till en bättre sits och en bättre kommunikation med min lilla häst.

För tre år sedan är detta, då hade jag aldrig velat dela detta, för det hade känts alldeles för pinsamt. Men idag kan jag skratta åt det och känna att jag har kommit en bra bit ifrån detta. Jag ser alla fel jag gör och jag vet att jag ibland faller tillbaka, men idag är jag medveten om detta och kan göra något åt det. Här ville jag en sak och min kropp gjorde ändå en annan.

Jag kämpar något enormt med att försöka få kroppen att sitta still i sadeln, ändå ”juckar” sätet med. Jag kämpar för att böja armbågarna, men de bara rakställer sig igen. Jag lovar er att det är grymt jobbigt när kroppen gör en sak fast jag vill att den ska göra en annan.
Men det handlar om träning. En jäkla massa träning. Mycket blod, svett och tårar har det blivit under åren. Som alltid finns det saker kvar att träna på, tur är väl det. Men jag är på god väg och bara vetskapen om att min lilla pärla har blivit en helt annan häst idag ger mig ju credd för att jag har jobbat på rätt sätt. Men om det skriver jag mer en annan dag.

Här kommer min fina lilla film.Skratta och njut och lyssna gärna noga på min tjatiga tränare. =)
Vill även samtidigt säga tack Anna! Världens bästa och stundtals världens jobbigaste tränare, utan din hjälp hade jag aldrig varit där jag är idag i ridningen. Här är Annas hemsida (lite reklam) http://aaislandshast.se 

 

Puss hej!
/♥ Karin ♥

h1

Dags för lite uppdatering…

15 december, 2015

Ja min lilla blogg har legat nere under lång tid. Över ett år sedan jag uppdaterade något och innan dess var det lång tid sedan jag uppdaterade flitigt.

Kan ju inte lova att jag kommer uppdatera flitigt igen. Men jag känner att jag har saknat att skriva av mig lite. Framförallt när det gäller hästarna, att skriva långa uppdateringar på facebook är ju lite segt. Man får aldrig med allt man vill skriva.

Nu åkte jag omkull med Birkir för snart två veckor sedan. Därför har jag varit hemma och har det ganska tråkigt.
Vi halkade i leran och alla benen på Birkir åkte åt samma håll (tack och lov för det, för hans skull). Men det resulterade i att vi vippade omkull åt vänster båda två.
Jag lyckades på något sätt att dra åt mig benen, så fick inte honom över mig. Utan slog ”bara” i höften, axeln och huvudet.

Som typisk hästmänniska kollade jag till Birkir först, han var lite chockad och låg kvar på mage när jag lirkat ur foten ur stigbygeln och kommit upp på fötter. Så jag bad honom ställa sig upp, det gjorde han utan konstigheter och när jag checkat av honom såg han mest bara skitig ut.
Så jag hoppade upp igen och fortsatte ridpasset.
Vi hade ju redan tagit det lugnt, red bara i skritt och tölt. Men slutet blev ännu lugnare. Ville ju mest bara känna igenom så han inte kändes öm någonstans.

Först när jag ridit klart började jag känna av att jag var lite öm i min kropp och hjälmen tryckte lite konstigt. Men la inte mer tankar på det, trillat av har man ju gjort förut. Brukar ju bara bli lite öm så går det över sen.

Men den här gången lyckades jag tydligen slå i huvudet rejält och dagen efter fick jag åka en tur till akuten och fick konstaterat att jag fått mig en lätt hjärnskakning.

Fast man tar det lugnt kan det tydligen hända. Nu är en ny ridhjälm inköpt, ingen idé att använda den gamla igen nu. Fast jag har ännu inte fått använda den tyvärr, för känner fortfarande av någonting i kroppen. Är seg, mår illa emellanåt och blir lite yr. Så ska till vårdcentralen i eftermiddag.

När man är hemma och bara ska ta det lugnt så är det svårt att hitta på saker att göra. Får sitta korta stunder vid datorn eftersom jag får ont i huvudet när jag sitter för länge. Men en del av tiden har jag ägnat åt att kolla på massa gamla kort och filmklipp. Hittade massa gamla ridfilmer som jag glömt bort. Tänkte dela med mig av dem. Men det blir i ett annat inlägg.

Bjuder på en bild på sötnosen som jag åkte omkull med. Älskade lilla plutten, många hästar hade kanske hoppat upp direkt när man åkt omkull. Men han väntade på mitt kommando, vilket var tur eftersom jag satt fast i stigbygeln. Vi har visserligen stora och bra stigbyglar så jag hade glidit ur, men hade fått ett ryck i benet då och kanske skrämt upp hästen ytterligare.

DSC_0611

Puss hej!
/♥ Karin ♥

h1

Lektionsridning, jag & Freyja, My & Birkir

6 oktober, 2014

Ja nu är det banne mig dags att uppdatera lite här. =)
I torsdags var My och jag och red lektion. My red Birkir, för andra gången och jag red på Freyja.

Jag är så himla nöjd med ridpasset och framstegen vi gjorde under lektionen. Nu börjar vi komma in på rätt spår och jobba åt samma håll. Jag börjar få ett grepp om hur jag ska jobba för att få kontroll över hela hästen och det är en så himla skön känsla!

Tänkte bjuda på lite kort från lektionen i torsdags. Sedan kommer det kanske mer uppdatering en annan dag. =)

Först kommer det bilder på mig och Freyja

P1180062 P1180065 P1180071 P1180100 P1180104

Och här är My och Birkir

P1180092 P1180095 P1180090 P1180088 P1180085 P1180079

Kommer lägga upp lite filmer via youtube med. Lägger in länkar här så fort det är klart. =)

Puss hej!
/♥ Karin ♥

h1

Lite uppdatering om de finaste hästarna…

27 juni, 2014

Det kliar i fingrarna nu, så dags att skriva lite på bloggen igen känner jag. Har haft alldeles för mycket annat skoj för mig senaste tiden, så har bortprioriterat bloggen. Och kommer väl fortsätta med det. Men känner att små uppdateringar då och då kan jag väl ändå bjuda på. Vill ju dela med mig av alla framsteg och bakslag vi gör, mina kära hästar, hundar och jag. Mycket har hänt de senaste månaderna och jag kommer inte skriva om allt nu. Men tänkte bjuda på några bilder och liten uppdatering på hästarna allafall.

 

Nökkvi: 
Har bestämt mig för att jag en gång för alla ska bli av med ”hjorthalsen”. Jag har en plan och jag tycker att vi gör stora framsteg varje gång. Nu har våren gått lite sådär eftersom grabben tappat skorna flera ggr och därför fått vila ofrivilligt endel, skithäst. Just nu vilar han med eftersom han ryckte av sin framskon förra veckan. Inget att klaga på vår hovslagare, han är bäst på att sko och Nökkvis hovar har aldrig varit så fina. Problemet är bara att grabben busar mer än någonsin med kompisarna i hagen och de hoppar lite på varandras skor, vad nu det ska vara för nöje med det.😛  ”Hjorthalsen” syns på något av korten, men han har ändå en drivning bakifrån. Att lära om en 17-åring är ju inte det lättaste jag hittat på, men inget är omöjligt. Han ska bara övertalas lite om att detta är det bästa, än så länge tar övertalningen en stund, även om han verkligen försöker att göra rätt.
Fin är han allafall emellanåt min lilla prins.❤

P1150532 P1150534 P1150549 P1150562 P1150568

 

Birkir: 
Fina lillplutten. Tölten har vi nyligen börjat med, men han har en riktigt stadig och bra tölt. Nu ska vi bara jobba vidare på form och styrning. =) Traven går ju lite sämre just nu, men den ska nog komma tillbaka igen med mer träning. Söt är han allafall den lilla skitungen. Han har mer vilja och envishet än vad jag väntat mig, mycket lik sin mor i vissa lägen. Vilket vi inte hade trott. Men han har ett helt annat lugn än vad Freyja har, vilket känns väldigt positivt.

P1150729 P1150754 P1150742

liten film med: http://www.youtube.com/watch?v=WALejkM5IZc

 

Freyja:

Har jag inga nytagna bilder på tyvärr.. Hon har fått vila lite då hon kändes väldigt ofräsch i kroppen en period. Men efter besök av bästa Lotta Träff, som är diplomerad Equiopat och massageterapeut, så har jag fått tillbaka finaste pärlan. En hel del spänningar i ryggen/länden hade hon. Nu vet jag hur jag ska jobba med det och vad jag ska känna efter, dessutom har vi ytterligare en behandling inbokad vilket känns som en bra investering.
Lotta är förövrigt sambo med vår hovslagare. Ni kan läsa mer om dem här: http://www.traffhovslageri.se/

Ja som sagt, har fått tillbaka lilla pärlan i fräscht skick så nu är det full träning som gäller.
Vi är på god väg framåt, men har ju mycket kvar att jobba på. Som Anna uttryckte det så har jag en av världens envisaste hästar, ja jag kan väl bara hålla med. Men jag samlar på mig mer och mer jävlar anamma och har bestämt mig för att lyckas med den här hästen. Hon är världens underbaraste när hon förstår och jag inte kräver ”för mycket” enligt henne. När jag kräver saker blir hon en liten bitch… Men de där bitchiga stunderna kommer ju mer och mer sällan ju tydligare och konsekventare jag blir.

Tindra:

Har tyvärr lagt på sig endel sista tiden och känns inte helt fräsch i kroppen just nu. Om en dryg vecka ska hon kollas och behandlas av Lotta Träff, ser fram emot det.
Annars är hon ju rätt underbar emellanåt, börjar komma på hur hon fungerar mer och mer nu när jag ridit henne lite mer. Även om vi emellanåt har våra distpyter, mamma lilla snälla pärla är inte alltid så snäll när jag rider. Hon kan både stegra, sparka bakut och bocka när hon inte får som hon vill.😛 Men när hon märker att jag inte blir rädd så slutar hon och suckandes så gör hon som jag sagt åt henne istället.

P1150648 P1150650 P1150653 P1150657 P1150660 P1150665

 

 

Disa: 

Har inte riktigt prioriterat henne senaste tiden då jag velat rida de andra istället och Disa är ju ändå pappas häst. Nu har tyvärr inte heller pappa haft tid, så damen har gått lite sporadiskt sista tiden.
Men för någon vecka sedan så fick My (min lilla kusin, som är 12 år) rida på henne. My är så himla duktig och har riktigt fin känsla för hästarna. Disa var dock inte världens lättaste då hon mest ville tölta och gå i pass. Hon har det lite svårt i paddocken just nu, antagligen en träningssak eftersom hon stått mycket och de gånger hon ridits så har hon ridits i skogen.

Så här fina var de allafall. Med mer träning och bättre hjälp så kan de där två bli ett riktigt fint ekipage.
My har ju flyttat (tillsammans med sin mamma) och bor numera 3 km från stallet, så jag ser fram emot att få en massa hjälp med hästarna numera. =)

10441254_10201204157105852_4898065778369255411_n 10462694_10201204155625815_1614389071272379683_n 10479710_10201204154785794_756443868970195031_n DSC_0204


Beris: 

För en gångs skull så får Beris gå en hel del, det känns riktigt bra i hjärtat. Han behöver det och mår så himla bra av det. Han jobbar på lektioner med små tjejer och rids av mina två kusiner My & Moa (som är 8 år). Sedan kör även Marie (My& Moas mamma) honom emellanåt.  Precis sådär lagom mycket som Beris vill ha det. Jag vill helst inte rida honom själv längre, jag ställer för höga krav på honom och han tycker bara att det är jobbigt. Det blir ingen glädje i ridningen och det blir inte alls som jag vill. Därför så kör jag honom ibland och kan tänka mig att lulla runt i skogen om jag får sällskap eller om Moa vill att vi ska rida ihop.

008 017 110 - Kopia P1150577

Ja det blev endel. =)
Hänger ute i Långskogen den här helgen eftersom min kära mor och far åkt iväg på SM i Islandshästar. Ja jag är inte ett dugg avundsjuk på dem. Att det dessutom är SM på anläggningen Wången, där jag aldrig varit, men har så länge velat åka till gör det ju inte mindre jobbigt… Men det är långt att åka, Wången ligger utanför Östersund och det tar väl en 10 timmar att åka allafall.
Någon måste ju vara hemma och ta hand om alla djuren.
Att spendera min lediga helg ute på landet med alla underbara djur är ju inte fy skam heller.

Idag har ju inte vädret varit på min sida, åska, hagel och ösregn har det bjudits på. Inte mycket till ridning har jag fått till. Ett pass på Disa och lite mockning har jag hunnit mellan skurarna. Sedan har jag varit inne och grejat lite. Städat, tvättat och fixat.
I förmiddags var det allafall fint väder, då gick jag en långpromenad med hundarna och klippte gräset i rundpaddocken, så nu ska här longeras hästar! =)

Ja det var allt från mig för denna gång.

Puss hej!

/♥ Karin ♥

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 410 andra följare